| Intervju: Michael Marlow | |
|---|---|
Jan de Jong, 9 dan Tsutsumi Hozan ryu är i Sverige mest känd som en engagerad och duktig seminariehållare i jujitsu men han är även en mästare i den indonesiska kampkonsten pencak silat. Han föddes för snart sjuttioåtta år sedan på Java i den dåvarande Holländska kolonin Indonesien. Här tillbringade han också sin uppväxt. Jan de Jong gick i en internationell skola både holländare indoneser, kineser och barn från blandäktenskap mellan dessa folkgrupper. Han började träna jujitsu vid sju års genom sin fars kontakter i den lokala japanska gemenskapen. Under sin skolgång kom han även i kontakt med både den indonesiska kampformen pencak silat och kinesisk-indonesisk shaolin kuntao. När han fyllt arton år åkte han till Holland för att utbilda sig till pilot. Vid andra världskrigets utbrott förlorade han kontakten med sina föräldrar och tvingades därför att börja undervisa jujitsu för att kunna bekosta sina studier. I det av tyskarna belägrade Holland anslöt han sig till motståndsrörelsen, blev tillfångatagen men lyckades fly och fick gå under jorden fram till krigsslutet . Efter kriget tog han värvning i den Kungliga holländska östindiska armen och återvände till Indonesien. Först till Batavia, nuvarande Jakarta, för att sedan åter träffa sina föräldrar i Semarang på centrala Java. När han återvände till sin barndoms Semarang beslöt han sig för att försöka hitta en instruktör som kunde lära honom pencak silat. Genom sin indonesiske frisör förhörde han sig om hur han skulle komma i kontakt med den lokala silatstilen Suci Hati ("rent hjärta" egentligen ordagrant "ren lever", eftersom levern i Indonesien symboliskt motsvarar de känslor som vi i väst förknippar med hjärtat). Under några veckor skickades han till ett flertal äldre män för att intervjuas. Den vanligaste frågan han fick var varför han inte nöjde sig med att spela tennis, som de andra européerna. Men han insisterade och förklarade att hans största önskan var att lära sig pencak silat. Till sist sa Soehadi, som visade sig vara överhuvud för stilen i mellersta Java att han var villig att bli Jan de Jongs guru. Jan de Jong hann träna för Soehadi i sju år och lära sig systemet innan de skildes åt i samband med inbördeskriget i Indonesien. 1952 flyttade Jan de Jong till Perth i Australien och blev heltidsinstruktör i kampkonster. Förutom jujitsu och pencak silat har han även 1 dan i både Yoseikan aikido och Shotokan karate samt är chefsinstruktör för den australienska antiterroriststyrkan SAS. -Vid anser du om försöken att göra en sport av pencak silat? - Unga vill tävla med varandra så nu har de börjat uppfinna tävlingar i pencak silat också. Efter inbördeskriget bildades en del silat stilar som också innehåller karatetekniker eller Tae Kwon Do sparkar för att göra dem populärare. Gräset är ju alltid grönare... När jag var ung fanns det ca 160-170 Silatstilar, men nuförtiden finns det över tusen. Suci Hati är däremot en väldigt gammal stil. - Vad tycker du om att vissa tränar pencak silat nästan enbart som en sport? - En del av mina elever har deltagit i pencak silattävlingar men jag tillåter inte att de bara tränar sportaspekterna utan de måste också lära sig de verkliga självförsvarsaspekterna. Jag är personligen inte särskilt förtjust i att man gör sport av kampkonster. Jag anser att man skall träna för sin egen utveckling, såväl fysiskt som andligt, inte för att visa upp sig inför andra. Dessutom tycker jag att publiksporter också är ett problem i sig självt, se bara på hur fotbollen har utvecklats. Publiken skriker döda, döda från läktarna. Jag kanske är gammaldags men jag anser inte att detta är värdigt kampkonsterna. Dessutom kan en tävlingsförlust skada ens självförtroende, något som är farligt för en kampkonstutövare. När det gäller inblandning av japanska tekniker i nyare silatsystem: Jag följde en gång med en god vän till en by i de mera otillgängliga delarna av Java för att se mystiska buaya putili-stilen (den vita krokodilstilen). Jag kunde knappt tro mina ögon, men det såg precis ut som aikido för mig. - Kan inte det bero på att vapenbaserade system borde komma fram till liknande slutsatser och applikationer? - Det kanske du har rätt i. I Indonesien exempelvis använder vi ju vapnet siko, som av karatemänniskor kallas sai. Vapnet kommer ju ursprungligen från Indonesien. I pencak silat brukar vi dessutom variera storleken på vapnen, vanligtvis en större och en mindre järnfört med Okinawavarianten sai. Vi bär dem också alltid minst i par. - Vilka andra vapen omfattar Suci Hati-stilen? - Kniv, lång respektive kort käpp, stav, skära och andra jordbruksredskap samt sarong. - Har löser du problemet i din skola att pencak silat ofta har en högre våldsnivå än till exempel jujitsu? - Eftersom jag även undervisar SAS uppskattar vi effektiva tekniker - he, he, he. I min skola måste man ha fyllt sexton år för att få börja träna pencak silat. Yngre elever får bara träna jujitsu eller aikido. |
|
|
"Jag anser att man skall träna för sin egen utveckling såväl fysiskt som andligt, inte för att visa upp sig inför andra." |
|
|
- Hur har pencak silat kompletterat din ursprungliga jujitsuträning. -Just Suci Hati-stilen omfattar mycket slag,sparkar, svep och lås. Vi har däremot inte särskilt mycket brytningar och hårda kast. Dessutom utmärks stilen av att vi ofta använder öppnings-ställningar, exempelvis vänder sidan mot motståndaren för att lura honom att attackera en medvetet exponerad lucka i vårt försvar. Vi använder också mycket ställningar med korsade ben för att verka sårbara. Silats stav- och sarongtekniker har också ökat mina kampkunskaper (i silat lär man sig att använda allt som vapen - även ens kläder, förf. anm.). En tydlig skillnad mellan pencak silat och jujitsu är fotarbetet och hur man använder sin kroppsvikt i teknikerna. I markkamp använder jujitsu-utövaren sin kroppsvikt för att för stärka sina lås medan silatutövaren använder kroppsvikten för att hålla motståndaren på plats för att kunna slå ut honom. Man rör sig också annorlunda i stående kamp. En grov generalisering är att säga att i pencak silat rör sig kroppen medan fötterna står stilla. I jujitsu rör sig fötterna medan kroppen är stilla. Pencak silat är egentligen mera tai sabaki (kropps vridning) än jujitsu som egentligen är ashi sabaki (fotvridning) - ha, ha, ha. Naturligtvis rör silatutövaren fötterna och jujitsu-utövaren använder även kroppen men tyngdpunkten i de båda systemens principer är detta. Genom mina jujitsu kunskaper anser jag dessutom att jag har förbättrat de lås- och bryttekniker jag lärt mig i pencak silat. - Vad upplever du är den stora skillnaden mellan de slag- och sparktekniker du lärt dig i pencak silat jämfört med de som du lärt dig inom karate? - Efter kriget har de flesta av de nya silatstilarna tyvärr blivit karateinfluerade. Inte beroende på att karaten är effektivare utan precis som i andra länder beroende på film och TV. Fortfarande går dock pencak silat mer mot vitala kroppspunkter än karaten. Jag anser att pencak silats slagtekniker är överlägsna de japanska. Krosstekniker har man visserligen alltid haft i pencak silat men förr i tiden var det huvudsakligen att krossa kokosnötter. (I silatkretsar sägs det att slagkraften som krävs för att krossa en kokosnöt motsvarar den kraft som krävs för att krossa en människoskalle, förf. anm.). - Hur viktig är islam inom den pencak silat du har lärt dig? - Det är ett problem för en som är kristen att traditionell pencak silat är mycket integrerad med islam. Förutom Suci Hati har jag även tränat, men inte bemästrat, den malaysiska stilen Seni Gayong. Min lärare och stilens grundare, Datu Meor Abdhul Rahman, sa till mig första gången vi träffades att "Först konverterar och omskär jag dig, sedan undervisar jag dig". Men jag klarade mig undan det ingreppet he, he. Han var en mycket fascinerande person. Jag har ett foto av honom från andra världskriget när kung Edward dekorerar honom efter det att han dödat tre beväpnade japaner med sina bara händer. Han berättade att han blev tillfångatagen under kriget och hamnade i ett japanskt fångläger. Lägerkommendanten frågade honom vem som hade lärt honom hur man slåss eftersom de kände till hur han obeväpnad hade dödat ett flertal japaner. Han ljög och svarade att han naturligtvis hade lärt sig av japanerna. Kommendanten köpte förvånad svaret, skonade hans liv och gjorde honom till lägervakt. De är lite mysko japanerna. Min far berättade en liknande historia för mig om en av hans vänner som under sin fångenskap vägrade att arbeta för japanerna. Efter ett flertal hot och tillsägningar sa hans lägerkommendant till honom att antingen började han arbeta för dem nu eller också skulle de halshugga honom samma dag. Han svarade då att de lika gärna kunde dekapitera honom eftersom han ändå aldrig skulle arbeta för dem. Då skonade de hans liv och han slapp att arbeta eftersom japanerna uppskattade hans mod och principfasthet. |
|
1. Maggie de Jong avvaktar attacken. 2-4. Hon bryter attacken innan den har fullföljts med samtidigt slag, blockering och svep som kastar motståndaren i marken. |
|
|
- Förutom islam är väl även ilmu, inre och ockult träning utmärkande för pencak silat? - Ilmu är viktigt på högre nivå. Ju mer man tränar kampkonster desto viktigare är det med de andliga delarna. Jag lär själv ut detta på högre nivå inom såväl pencak silat som jujitsu fast integrerat i rörelserna. Däremot håller jag mig inom vissa gränser och sätter mig aldrig själv i trance. Jag har sett många saker som är svåra för oss västerlänningar att förstå. Min lärare, Soehadi, tog en gång ett vanligt pappersark och pressade det mot en av mina kritiska elevers bröst. Sedan doppade han papperet i vatten och då framträdde något som liknade en röntgenbild där man tydligt såg bröstben, organ etc. Vissa pencak silatmästare tränar att slå ut sina motståndare från avstånd, utan fysisk kontakt. Jag har alltid personligen varit mycket skeptisk till detta men jag har en gång varit med om när en av mina egna elever blev utsatt för det. Han föll totalt ihop trots att slaget inte hade någon fysisk kontakt med hans kropp. Men jag tror fortfarande att det hänger på hur mottaglig man själv är för detta, det vill säga hur mycket de som blir utsatta för tekniken tror på den. Det märkligaste jag någonsin har sett var i samband med en världskongress för pencak silat i Thailand. Där visades hur man genom pencak silatträning kunde lära blinda att se. Det lär finnas en klinik i Jakarta för detta där de efter ett års träning hjälper blinda så att de kan klara sig utan ledarhund (se www.merpatiputih.com , förf. anm.). De satte en ögonbindel på en av mästarna och han kunde svara på alla frågor om hur det såg ut i kongresshallen trots att han inte kunde se med sina ögon. Sånt är mycket svårt att förstå men jag har sett mycket, med västerländska ögon sett, oförklarligt under mina år. Ordföranden för världsförbundet var mycket kritisk och trodde att han blev utsatt för ett trick. Då gav de mannen med ögonbindeln en polaroidkamera och sa åt ordföranden att springa ut i publiken och gömma sig. Mannen med ögonbindeln gick sedan ut bland åskådarna och när han passerade ordföranden smällde han av en blixt rakt i ansiktet på honom och senare visades bilden för oss andra. |
|
1. Maggie de Jong lämnar en medveten öppning i sin gard. 2. Motståndaren går i fällan och öppningen stängs. 3-5. Hon följer upp med en snabb kombination av tekniker mot ögonen, grenen och halsen. |
|
|
Avslutningsvis har jag väldigt många gånger stött på indoneser med starka telepatiska eller mediala förmågor. Ibland märker jag själv att jag vet vissa saker utan att jag förstår hur jag kan veta det - intuition kanske? Det är ibland vårt att veta vad man skall tro. Jag har även träffat äldre japanska stormästare med dessa förmågor. Kanske det är en frukt av att längre, regelbunden kampträning utvecklar ens sjätte sinne. Man hinner ju oftast, inte att tänka i en verklig kamp. |
|
Ansvaret för alla eventuella stavfel eller buggar skall läggas på webmaster som konverterat denna artikel till Webform.
Denna intervju var med i Fighter Magazine